Åh käre värld, mina käkar krampar. I mitt försök att "äta rent" i frysen så kokade jag och barnbarn rabarberkräm härom dagen. Jag är helt såld på rabarber och lilla G skulle debutera som rabarberkrämsätare... och så glömmer jag totalt att söta krämen. Hon grinade illa men försökte äta gång på gång, tills jag hann smaka och dömde ut krämen helt. Jag sötade och vi försökte käka krämen igen, men skadan var skedd, för den här gången. Men nu testade jag alltså igen, men med ännu mer socker, och som sagt, käkarna krampar fortfarande. Kan inte minnas hur mycket socker som ska i, lär väl googla till nästa gång vi ska koka kräm. För det blir snart igen eftersom rabarberna sköter sig fint ute i skogen, hos far, och redan är nån dm hög. Eller hm... kräm, rabarberpaj kanske ändå är godare?

Dagarna går fort när dom fylls med roligheter. I torsdags, då när "alla" var ledig var de full aktivitet på kontoret. Själv fick jag besök lagomt till lunch, vilket alltid är lika trevligt. En sväng på IKEA, lite mat och sen tillbakaskjutsad till kontor för några fler timmars jobb. Passerade sen barnbarnet på vägen hem och fick en nattsgäst. Vart en sen kväll för oss båda. Jag hoppades på sovmorgon, men tji fick jag. Strax innan sex fredag morgon var det uppstigning. Solen sken och barnbarnet strålade... och var verkligen på gång, med allt. Tror vi hade vår aktivitetstopp kring åtta. Då hade vi frukosterat, rastat lilla hunden, varit till tippen och var på väg mot kyrkogården för att "plantera sten". Typ. Eller i alla fall göra en fin stenkant. Och fint vart det. Jag kanske inte riktigt fick göra som jag ville, men som sagt, de vart fint.

Pinsamt att erkänna, men det vart några timmars jobb oxå. Barnbarnet pysslade och färglade massor me grejer och jag planerade lite mer skoltrafik, innan det riktiga uppdraget utfördes; avskyltning av hållplats. Alltid lika skoj med tejp... och jag har ju största tejprullen. 

På lördagen var det dags för fotbollsdeubt, inte bara för barnbarnet utan troligen även för dottern... haha. Brorsdotter M spelade på Domnarvsvallen och vi samlade oss, allesammans, och var en trevlig, men liten, bortalagsklack. Kallt som fan, lite sol, men mest bara skitkallt. Barnbarnet var i extas, hejade och klappade, hämtade boll under läktaren och strålade som en sol när hon sen träffade M. Lite blyg, eller hm... jätteblyg, men glad. Öh, just ja, de vart ingen vinst den här gången, tyvärr. Tråkigt nog bjöds vi även på uppvisning i respektlöst beteende av lagledare som skulle nyttja planen efter F 17 spelat sin match klar. 

Och nyss, på vägen hem efter några timmars söndagsjobb, då kom meddelandet; "Nu kan G cykla! Så jag stannade till på vägen hem och fick se henne på fyraårspresenten, som hon drömt om sen i somras, en cykel me trampor. Den bara swischa förbi med en storleende tös på. Hon hann med en vurpå oxå, näsan vart öm, men de avskräckte inte. Bra jobbat med tanke på att hon endast varit cykelägare i tretton dagar.