Håller ju som sagt på att undersöka alla gömmor här i hemmet, där det mest oväntade grejer dyker upp... så här sitter jag nu, med ett projekt som jag påbörjade för säkert ca 25 år sen... eller i alla fall 20... Fattar ingenting, minns inte hur man gör - orkar inte googla. Lägger undan alltsammans och låtsas att jag aldrig sett det. Så får de bli.

Hungrig är jag oxå, o fan... nu hittade jag en till grej, mina rosa lovikavantar som nästan är klar, i alla fall om en viss kollega frågar. Klarade inte att hålla masken o säga att dom var klar när hon frågade senaste. Svårt att ljuga för den som ger oss lön o pengar på matkortet, hon är ju den viktigaste personen i vårt liv, en gång i månaden. Men borde klarat det, det är ju lixom bara sista slutklämmen som saknas, det som döljer fingertopparna och hm... tummen. Äh, får ta med dem till kontoret o be om hjälp... krävdes ju bara fem av oss när den där komplicerade vändningen, som ger viket på vantarna, skulle göras... haha.  

Snuvig och uttåkad, kollar mejlen nån gång i timmen och får ångest...men... jag har oxå just ägnat senaste timmen åt att känna tacksamhet över att jag aktat mig för idrott, inte är amerikan eller man.... dvs jag har sluppit drabbas avhjärnskador när jag spelat amerikansk fotboll. Känn på den, verkligen nått att vara tacksam för.

I övrigt har nivån av tristess nått nivån då jag tvättar dammtrasor. Borde dock kanske dammat innan... men hur kul är det då?