Fötterna har äntligen hämtat sig efter två dagar, eller egentligen ett dygn, i huvudstaden. Många steg och några klappar kom med hem, fast huvudsyftet med besöket var Samtrafikens konferens Lönsamhet i branschen... en nyttig och inspirerande tillställning och lägger man sen till boende på Saltsjökvarn... tja, vad kan man klaga över? Känns rätt bra att dessutom få bekräftelse på att vi inte är helt fel ute med det nya trafikupplägget, speciellt med tanke på den enorma mängd övertid som samlats på hög senaste året. 

Att sen telefonen och mejlen bara öste in problem, hela dygnet, det är ju bara så det har varit var enda dag, i många månader. Man skulle dessutom kunna tro att sista droppen, den som får det att rinna över damp ner igår i samband med ett mejl från en skola som förändrade alla tidigare givna förutsättningar... men faktiskt så gillar jag problem, förutsatt att jag hittar felet, och de gjorde jag nu ikväll. Får visserligen göra om flera dagars jobb, men nu, äntligen kanske det blir bra. Eller självklart blir det bra, tids nog... 

Medan jag funderar över hur min näsa kunnat bli så röd, tar jag och käkar en pralin till. Har tydligen nu, i mogen ålder, begåvats med tonårsfinnar. Snyggt... tveksamt... klädsamt... näää... ont... JAAA. Kan inte med ord beskriva hur glad jag ändå är, att jag slapp de här i "rätt" ålder, trots hur jag ser ut idag med superröd nästipp. För övrigt snurrar tvättmaskinerna på i källaren och tre lampor är utbytt. Så nu kan mina 85+-grannar se nyckehålen när de ska ta sig in efter att ha varit ute o svirat till långt in på nattkröken och jag hittar mitt eget garage. 

Många dagar igen, mellan onsdag till idag, men jag märker inte så mycket av det, dagarna alltså. Känns som om det bara är mest jobb. Därför skulle jag idag göra en massa annat, allt annat än jobb... så det skulle kännas annorlunda, mer självvalt och ledigt, typ. Så var gör jag, jo, tvättar. Och det är ju lika kul som mögelsvamp. Tänkte då istället att, tja, göra nått ute kunde ju vara fint, solen skiner ju o allt... men lusten att rensa ogräs tog snabbt slut. 

Hann dessutom med att vara oförskämd... "Ertappade" några stod och smög under våra balkonger, som efter lämnade pantburkar... som jag, eftersom vi inte har nån vaktmästare, plockade upp och tog med och gav tillbaka. Snällt tyckte jag, pant o allt, men mottagaren blev putt och slängde dem i sopen. Dumt tycker jag... men, hm... ja, burkarna ligger iaf inte under våra balkonger längre och hamnar i gräsklippare och blir strimlad, så hundarna skär sig i tassarna eller att några korkade kajor äter upp strimlorna, i alla fall. 

Åh, nu vet jag, jag ska nog ta och byta ut trasiga "glödlampor"... skulle bara behöva vara tre cemtimeter längre... för nu kom jag på att ska jag göra det, då måste jag leta på trappstegen oxå, innan. 

Det var länge sen jag bäddade... dvs jag har haft lite att göra sedan senast, bland annat typ sånt här... 

Med handfast grötskedsgrepp, tillverkningstid nära tre månader, tre armar för mycket, klar nära en månad försent, men nu har barnbarnet fått sin mångarming, den röda, ännu så länge odöpta, Bläckfisken.... Alla fula ord i samband med tillverkandet är glömt. Menar... hur svårt kan de va?? Att virka alltså... hehe. Men de va allt lite trixigt... tex de där med att läsa mönster. Men man kommer rätt långt me en virkkunnig mamma och och ett halvbra minne. Vad sen vad nu enkel- och dubbelfnuttar heter i ett mönster, de vette tusan.

Tror de får bli en grytlapp nästa gång... typ... o jag har sagt de förut; hur svårt kan de va??     

Sen är de ju så att det där med att jobba, de tar allt bra mycken tid av fritiden de... 

Fy så surt att komma hem trött och sliten till en obäddad. Verkar inte komma undan trökgörat heller, för alternativet är en säng på 135x55... som visserligen är bäddad, men ändå... den är ju dessutom upptagen av hundraelva gosedjur, minst.

Håller ju som sagt på att undersöka alla gömmor här i hemmet, där det mest oväntade grejer dyker upp... så här sitter jag nu, med ett projekt som jag påbörjade för säkert ca 25 år sen... eller i alla fall 20... Fattar ingenting, minns inte hur man gör - orkar inte googla. Lägger undan alltsammans och låtsas att jag aldrig sett det. Så får de bli.

Hungrig är jag oxå, o fan... nu hittade jag en till grej, mina rosa lovikavantar som nästan är klar, i alla fall om en viss kollega frågar. Klarade inte att hålla masken o säga att dom var klar när hon frågade senaste. Svårt att ljuga för den som ger oss lön o pengar på matkortet, hon är ju den viktigaste personen i vårt liv, en gång i månaden. Men borde klarat det, det är ju lixom bara sista slutklämmen som saknas, det som döljer fingertopparna och hm... tummen. Äh, får ta med dem till kontoret o be om hjälp... krävdes ju bara fem av oss när den där komplicerade vändningen, som ger viket på vantarna, skulle göras... haha.  

Snuvig och uttåkad, kollar mejlen nån gång i timmen och får ångest...men... jag har oxå just ägnat senaste timmen åt att känna tacksamhet över att jag aktat mig för idrott, inte är amerikan eller man.... dvs jag har sluppit drabbas avhjärnskador när jag spelat amerikansk fotboll. Känn på den, verkligen nått att vara tacksam för.

I övrigt har nivån av tristess nått nivån då jag tvättar dammtrasor. Borde dock kanske dammat innan... men hur kul är det då? 

Inser plötsligt att min snuva fått mig att "döstäda". På det hela taget ett bra... eller vad man nu ska kalla det, det slängs grejer/papper i alla fall. Påminner lite om förrådsstädningen för några år sen då, flaskhalsen, det gamla 60-talstältet mötte sitt öde på tippen. Så ja, det är kanske ändå en släng av "rensa i röran med feng shui"... boken som jag läste - sen lånade ut - och totalt glömde budskapet i, tills idag. Trist bara att orken inte finns... och hm... modet, att slänga/sälja de jag inte vill ha/behöver. Finns nog inget som inte kan komma till nytta, nån gång. Suck. 

Vill föresten inte vara hemma här överhuvudtaget, känner att jag egentligen behövs någon annanstans... men smittas man, då får man stanna i karantän.