Gårdagskvällen då jag och dottern gapskrattade i Avesta ”tillsammans” med Johan Rheborg tog hårt. För i morse, en kort stund efter själva uppvaknandet, kunde jag inte annat än att utbrista - För tusen bövlar, bomber och granater, när jag såg mig själv i spegeln, för i spegeln såg jag ingen annan än Kapten Haddock… skrynklig i nyllet, håret på ända… och ragglande gång. Tur att inte lilla vovven var hemma, för han hade blitt skraj. Längtade mer än nåt annat tillbaka till sängen och så långt bort från jobb man bara kunde tänka sig. Men som alltid, här är jag, och här verkar jag förbli, även över helgen… Men precis just nu när jag nästan accepterat detta, ännu en gång, så kan det vara så att jag av politiska otydligheter och dolda agendor kanske inte behöver jobba helg, igen. Är inte säker på om det är bra eller dåligt, är rädd för att det endast är en kortsiktig glädje. Att få vara ledig i helgen alltså. Misstänker att jag ändå har ett och annat avstånd att korrigera innan en prislapp kan sättas på vår senaste arbetsinsats. Men oavsett så håller fredagen på att smyga sig på, en efter en av kollegorna drar sig smygandes mot dörren... och så gör nog jag också, snart… Ska bara...