Åh, just ja, årets första tussilago har beskådats, men ej plockats. Barnbarnet hade somnat i bilen så plockningen spar jag på till nästa gång hon är med OCH vaken.

Vet inte om barnbarnet någonsin kommer att vilja titta på film hos mig mer efter idag. Tänkte att vi skulle kolla på nått bra idag, för enl baksidan på dvdn så var det både en kultklassiker och en av de mest efterfrågade sjuttiotalsserierna. Den skulle vara "ett lysande exempel på kreativ och pedagogisk public service när den är som bäst." Den informationstexten borde ha hejdat mig men; jag visade Urcellen Ellen för henne, en serie som jag inte kan minnas att jag sett, eftersom jag var lite för gammal själv för att bry mig om Urcellen när det begav sig i slutet på 70-talet. Barnbarnet satt tyst, läääänge, stirrandes på den där uppenbarelsen i en rosa OnePice som plötsligt försvann i bild för att ersättas av en förlossning eller skakiga hörselceller eller gäddor. Innan första avsnittet var avklarat såg hon på mig med stora vädjande ögon och bad mig slå av alltsamman, för hon ville inte se Ellen mer, för hon ville pussla. Så vi pusslade och vi pratade inte om Ellen på ett bra tag...

Däremot har vi pratat kycklingar, som är både små o söta... dvs väldigt ofarliga, när vi inte gjorde påskkärringar. Bättre sen än aldrig.

Nu vet jag vad som är värre än basdunk, det är när andra grannar knackar i väggarna bara för granne ett låter. Är rätt säker på att det inte är speciellt högt, egentligen, men lovar att väggknackandet är högt, plus att det är meningen att just jag ska höra det. Suck. Problemet åtgärdades och troligen sommnade alla utom jag, som fortsatte hosta...

Nu, dags för kycklingar...